LiVsLuStEn I kArAnTäN
Tumme fram, tumme bak, tv, mobil, kaffe, distansstudier, skypedate. Tiden är förvandlad och många ligger snorandes över rullande tummar på sitt äldreboende utan möten med de kära. En hemsk sorg för det nya karantänsläktet att rulla på när deras barn och barnbarn kunde muntrat upp blicken och värma deras barm.
Det småsnöar ute, flingorna dansar tango åt olika håll i det livsfriska ljuset som vilar mot mitt fönster. Inne tickar klockan med ett ljud som påminner om farmor, ute är det blåsigt likt Ronja Rövardotters förvinter. Jag sitter i karantän och är ung, skärmflimmer överbelastar ögat, omegatrehjärtat pumpar och tränas genom promenader med stavar. Tankarna far om dåtid och framtid, samliv och fritid. Datorn stavar utan höger och vänster och den friska luften viskar likt gammelmor pilrot från filmen Pocahontas om smittans avgrund. Jag har inte råd att bli varslad.
***
Nu tar miljön ut sjukskrivning. Hoppas äldreboenden levererar nyspritade, nyktra clowner till farfar Rafael, morfar Evert, och svärmor Maud... Trist var ordet.
Men jag har det bra, obefruktad, utan behov av alvedon och rullstol. Filosoferar poserande på balkongen med gitarrackord och blicken mot den fågeltomma skyn med ett mindre glimmande hjärta. Känner mig som en lugn häst som bara står och tittar, går några steg och andas, med tovig man och jordiga fötter. Kom ge mig rus. Det blir kul sen.
