Hemlig naken trollvandring
Trollen tittar på mig, jag fortsätter gå. Ett till troll i backen dyker upp med kort hydda och ser på mig och börjar klä av sig.
Här är min hemliga stig, i mina hemsnår. Ingen annat har upptäckt denna stigsled. Säger vi. Jag får frisk andning bland granens släktled och himlen är blå ovan mitt jag. Runt mig börjar troll röra sig, dem är snälla. De klär av sig sina vinterjackor och de förmultnar mot jordens mull. Där står trollen i den annorlunda huden och svansen verkar frisk. Våren välkomnar dem in i en ny tid av fägring bland blommor och videung. De står stabila och symboliserar en ny tid av värme och säger till mig att jag har beskydd. Jag ser knappt deras ansikte med de vandrar runt fria, glada, lugna, trevliga i deras bästa kvarter. Här stortrivs de och skäms inte för nakenheten. De tillhör jorden och klättrar i träden. "Du ska inte vara rädd" säger dem med pitchad smurfröst som ekar men ett annat troll har en mörkare, djupare röst som påverkar mig till ett rofullt nu.
Bortom datorer, internet och tiktok finns den riktiga livsglädjen bland hemliga troll som bara möter mig när jag går här på denna smala stig med mina skor i storlek 40 som vandrar mitt hjärtas stegfärd.
"Tack snälla" säger jag och märker att jag svävar lätt ovan marken. De börjar sjunga sin trollsång i långsamma stämmor, påminner lite om Ave Maria och rock. Först segar melodin sedan kommer tempot upp och de har en fantastisk kör. Nakenkörens mullskogstrall. "Vad vill ni, jag trodde ni bara fanns i sagor?" frågar jag, nu svävandes en halvmeter ovan mark och märker att jag knäpper fingrarna till deras musik. De fortsätter sjunga. Jag känner att jag uppbyggs i själen och benen blir lättare. Traditionella vårfåglar dansar mjukt över skogsdungen, väldigt vackra och en ljuv stund pågår länge.
Plötsligt står en kentaur bakom ett träd med ståtliga ben och stark bringa. Han vrider sakta huvudet mot mig, ser allvarligt på mig och går sedan stabilt under fåglarna mellan trollen iväg i den mörkgröna horisonten. Han var stilig, tänker jag. Han hade aldrig kommit upp för mina trappor till min lägenhet. Vad livnär han sig på? En känsla säger mig att han är trollens ledare, vårdungens dirigent och PT. På ett av träden utbringas melonhonung som jag smakar på, den smakar sött och gott. Jag tar den på huden och den balsamerar mjukt och läker det torra på ett ögonblick.
Ni småbor, tack för en spännande stund. Ta hand om erat bo. Vi ses nog inte igen för helst går jag här utan besök då jag trivs bra i den vanliga världen. Men om er ledare inte misstycker, duka ett bord åt oss med honungsmarmelad så kommer jag med en kaffetermos. Hans naturperspektiv kan inspirera mig till lyrik. Trollens nakna kroppar får mig att fnissa, de smörjer sig i balsameringen och kören övergår i fortissimo. Jag svävar inte längre utan försöker gå vidare för jag vill inte att de ska se att jag skrattar. En bit bort möts jag av ledarkentauren, jag blir lite rädd. Han ler nu något mer än tidigare, gör ett namaste med händerna ihop, kliar sig på bröstet och galopperar iväg.
Jag står förstenad och tittar på honom som blir mindre och mindre. "Vad heter du?" skriker jag. Han fortsätter springa med hovarna upp på stenar och han spänner sina armmuskler mot skyn.
"Adam" säger en smurfröst bakom mig som är ett utav trollen med gröna toviga flätor. Jag skrattar och går ned mot vattnet på civilisationsvägen.
-Jag dricker inte kaffe men proteinmullte.
*